Tack till er som frågat om en av våra kandidaters historia!
Ja, vi känner till vilken bakgrund som vår riksdagskandidat #19 har. Det är väldigt allvarligt. Det var också det första hon berättade för oss. Vi är glada att ni skrivit för att uppmärksamma oss om att en av våra obundna kandidater tidigare spridit mycket hat. Ännu gladare är vi att hon idag är med i den antirasistiska kampen. Vi har fullt förtroende för henne.
Här är hennes egna ord om den resa hon gjort:
FRÅN RÄDSLA TILL INSIKT – FRÅN SPLITTRING TILL ENIGHET
Det här är ingen perfekt presentation av mig som riksdagskandidat, men det är en ärlig sådan. För tio år sedan stod jag på en helt annan plats än där jag står idag.
Jag rörde mig i främlingsfientliga och Sverigedemokratiska kretsar, kallade mig “realistbloggare”, och hade kopplingar till Folkets Demonstration. Du vet den där demon som egentligen bara var för “etniskt svenska?”
Det är inte något jag säger lättvindigt. Det är inte något jag försöker försköna och det är framför allt inte något jag vill göra till en berättelse om hur synd det var om mig. För det var inte mig det var mest synd om. Det var människorna jag var med och skadade.
Det var människorna som fick bära konsekvenserna av hat, den misstänksamhet och den avhumanisering som jag själv var med och spred. Människor som redan levde i rädsla, utsatthet och ovisshet. Människor som kommit hit för trygghet, men möttes av oss som stod där och pekade ut dem som problemet.
Under den perioden i mitt liv var jag själv utsatt. Jag var bostadslös, couchsurfade mellan vänner och kände mig sviken av samhället. Jag var arg, vilsen och rädd. Men istället för att rikta ilskan mot politiska misslyckanden, ojämlikhet och ett samhälle som inte fångade upp människor i tid, riktade jag den mot människor som redan stod ännu längre ner i utsatthet.
Jag skyllde på invandrare.
Jag skyllde på flyktingar.
Jag skyllde på människor som inte hade gjort mig något.
En av de största vändpunkterna i mitt liv kom 2016, under en demonstration på Medborgarplatsen. “Vi” demonstrerade mot afghanska flyktingar. Jag minns fortfarande ljudet från vår sida. Orden. Tonen. Föraktet. Hur människor omkring mig skrek saker som ingen människa borde behöva få höra.
Och jag minns vad vi fick tillbaka. Inte hat. Inte hot. Inte samma fulhet som vi själva gav. “Vi” fick handhjärtan. “Vi” fick kärlek. “Vi” fick människor som stod där med en värdighet som jag själv saknade i den stunden. Det sänkte min gard fullständigt.
För där och då såg jag dem inte längre som en politisk fråga. Jag såg dem som människor. Unga människor. Rädda människor. Människor som vi stod och försökte ta ifrån trygghet, hopp och värdighet och jag förstod något som jag aldrig har kunnat blunda för sedan dess:
Det var inte de som var problemet. Det var det jag stod för. Det var jag. Den insikten krossade något i mig. Inte för att jag tyckte synd om mig själv, utan för att jag för första gången verkligen förstod vad jag hade varit med och gjort mot andra. Jag hade förkastat värdet av oskyldiga människor. Jag hade varit hatisk och bitter mot människor som behövde medmänsklighet. Jag hade varit en del av något som gjorde samhället kallare, farligare och mindre mänskligt. Det går inte att komma till en sådan insikt utan att gå sönder på något sätt.
Efter det föll jag ner i en djup depression. Jag fick läggas in på psykiatrin en kortare period och gick på antidepressiva i flera år. Rätt åt mig. Den delen var konsekvensen av att jag till slut började förstå. Den verkliga smärtan låg i att inse hur många andra som redan hade fått ont långt innan jag själv började känna skuld.
När den värsta depressionen började släppa gjorde jag det enda jag kunde göra: jag började utbilda mig.
Jag började läsa.
Jag började lyssna.
Jag började prata med människor.
Jag började söka fakta istället för enkla svar.
Och långsamt började jag förstå hur rasism, islamofobi och främlingsfientlighet fungerar. Hur människor i utsatthet kan manipuleras att slå nedåt istället för uppåt. Hur fattigdom, rädsla och ensamhet kan användas som bränsle för hat. Och hur farligt det blir när politiska rörelser ger människor någon att hata istället för något att förändra. Jag har förlåtit mig själv men jag har inte glömt och jag vill inte glömma. För om jag glömmer, tappar jag också ansvaret. Och det ansvaret är en av anledningarna till att jag står här idag. Jag har inte velat göra annat än att ge tillbaka av det jag en gång var med och tog ifrån vårt samhälle.
Under de senaste tio åren har mitt engagemang förändrats i grunden. Jag har skrivit om aktivism mot dödsstraff, och med tiden har mitt arbete vuxit till fler rättvisefrågor: mänskliga rättigheter, ett fritt Palestina, kampen mot islamofobi, rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Det är också därför mina viktigaste politiska inriktningar i valet är psykisk hälsa, global och internationell rättvisa samt hbtq+ rättigheter.
- Psykisk hälsa, för att jag vet hur livsavgörande det är att människor får hjälp i tid, innan ensamhet, skam, trauma eller desperation hinner äta upp en människa inifrån. Ingen ska behöva falla så djupt innan samhället reagerar.
- Global och internationell rättvisa, för att människovärde inte slutar vid Sveriges gränser. De människor som flyr krig, ockupation, förtryck och fattigdom är inte hot. De är människor. Och vår politik måste bygga på solidaritet, ansvar och respekt för internationell rätt.
- Hbtq+ rättigheter, för att ingen människa ska behöva be om lov för att få existera som sig själv. Frihet är inte frihet om den bara gäller vissa. Ett tryggt samhälle måste stå upp för allas rätt att leva öppet, älska fritt och bli respekterade fullt ut.
Jag vet hur lätt det är att skylla sin egen smärta på fel människor. Jag vet hur lätt rädsla kan förvandlas till hat när någon ger den en riktning. Men jag vet också att människor kan förändras. Inte genom att förneka vad de gjort. Inte genom att sopa undan sin historia. Inte genom att kräva förlåtelse.
Utan genom att ta ansvar.
Genom att lyssna.
Genom att lära om.
Genom att göra annorlunda, varje dag.
Jag står här för att jag har haft fel.
Jag står här för att jag vet hur farligt det är att ha haft fel på ett sätt som skadar andra människor och just därför vill jag arbeta för ett samhälle där vi inte ställer utsatta grupper mot varandra. Där fattigdom inte används för att skapa rasism. Där människor inte luras att tro att deras granne är fienden. Där vi vågar prata om de verkliga problemen: ojämlikhet, politiska svek, klassklyftor, avhumanisering och ett samhälle som alldeles för ofta lämnar människor ensamma.
Jag står med Enad Röst för frid framför rädsla. För kärlek framför hat. För ansvar framför förnekelse. För människor framför propaganda.
Det här är min resa.
Inte för att jag vill bli fri från ansvar.
Utan för att jag aldrig mer vill stå på fel sida av människovärdet.
/Louise Cansington (Enad Röst)
Riksdagskandidat nr 19