Enad Röst presenterar Leonard Andersson från Solidaritet, som är nr 11 på riksdagslistan:
Vem är jag då?
Jag heter Leonard Andersson och kandiderar till riksdagen för Solidaritet och Enad Röst.
Jag är 46 år och bor i Malmö med min fru och våra två barn. Just nu studerar jag ekonomi med planerad examen nästa sommar. Men jag började arbeta redan som ung och har nästan 30 år i arbetslivet bakom mig, framför allt inom flygbranschen och senast på ett statligt verk.
När jag var 44 år fick jag plötsligt uppleva hur snabbt man kan gå från att vara behövd till att känna att man inte längre är värd någonting för samhället. Det förändrade mitt sätt att se på mycket. Under mitt liv har jag befunnit mig på väldigt olika platser i samhället och fått uppleva både trygghet och otrygghet, framgång och motgång. Jag vet hur snabbt livet kan förändras och hur olika samhället behandlar människor beroende på var de för tillfället befinner sig.
Jag har varit politiskt intresserad och aktiv ända sedan skoltiden, men jag har aldrig haft som mål att bli politiker. Det är inte därför jag kandiderar nu heller. Jag kandiderar därför att jag, precis som många andra, inte längre känner att jag kan sitta bredvid och se på när Sverige lämnar allt fler av de ideal som vårt samhälle har byggts på och samhället omkring oss blir allt hårdare, medan våra folkvalda snarare hejar på utvecklingen än försöker förhindra den.
Framför allt ställer jag upp för mina barn och deras framtid. Jag vill aldrig behöva svara dem på frågan om varför jag inte gjorde någonting när demokratin försvagades, våra friheter begränsades och våra medborgerliga rättigheter steg för steg började tas ifrån oss.
Mitt eget liv har varit långt ifrån en dans på rosor. Jag har fått uppleva hur det är att stå på nästan alla pinnar på samhällsstegen, från botten till toppen och tillbaka igen. Det har lärt mig att verkligheten sällan är svart eller vit och att det är väldigt lätt att döma människor vars verklighet man aldrig själv har behövt leva i. Det har också lärt mig hur viktigt det är med ett samhälle som finns där när livet inte blir som man hade tänkt sig.
Det är därför jag kandiderar för Solidaritet och Enad Röst. För ett mänskligare samhälle där alla får samma möjligheter, har samma rättigheter och skyldigheter och får det stöd de behöver för att kunna bli den person de själva vill vara och kunna bidra till samhällets bästa.
Vad röstar man på om man röstar på Leo då?
Jo jag står för en modern och pragmatisk vänsterpolitik.
NATO-medlemskapet och den enorma militära upprustningen anser jag vara ett av Sveriges största misstag i modern tid. Sveriges plats på den globala spelplanen har länge varit att vara en militärt alliansfri stat som omvärlden kunnat lita på. Den rollen har våra folkvalda nu kastat bort.
Partier som inför förra valet sa nej till ett svenskt NATO-medlemskap använde sedan mandatet de fått av väljarna till att göra precis tvärtom, utan att ens låta svenska folket säga sitt i en folkomröstning.
NATO gör oss inte säkrare, NATO gör oss tvärtom till ett presumtivt mål och ger utländska intressen tillgång till vårt territorium och vårt försvar. Vi ger upp delar av vår suveränitet och riskerar svenska liv i konflikter där Sverige tidigare hade kunnat stå utanför och där vi nu tvingas att stötta en sida i stället för att välja själva.
Samtidigt finns det idag inget riksdagsparti som driver frågan om att Sverige ska lämna NATO. I stället råder en närmast total enighet om en militär upprustning som kommer att kosta enorma summor. Detta sker samtidigt som vi försämrar a-kassan och högkostnadsskyddet och skär ner på personal inom välfärden med argumentet att pengarna inte räcker. Det är en prioritering jag aldrig kommer att acceptera.
Sverige är idag ett land med stora ekonomiska klyftor som fortsätter att växa. Det är ett grundläggande samhällsproblem som inte går att lösa i en handvändning. Men det kommer heller aldrig att lösas genom riksdagspartiernas symbolpolitik. Det krävs långsiktighet, beslutsamhet och en tydlig riktning där vi steg för steg styr mot en mer reglerad ekonomi och ett samhälle där ekonomin återigen är ett verktyg för människorna, inte där människorna är ett verktyg för ekonomin.
Jag vill se ett slopat jobbskatteavdrag som ersätts med ett fribelopp för alla. Jag vill se högre skatt för dem som tjänar mest, men vi måste samtidigt inse att de som har allra mest sällan har blivit rika genom vanligt lönearbete. Ett första steg mot ett rättvisare samhälle är därför att täppa till de kryphål som tidigare regeringar har byggt in i vårt skattesystem för att gynna de rikaste. Ett av dessa är ISK, som jag på sikt vill avskaffa och som omedelbart behöver ett tak för att förhindra att det används som ett verktyg för skatteplanering av stora förmögenheter.
Jag vill också se en öppnare svensk migrationspolitik. Vår befolkning blir äldre, vi föder färre barn och samtidigt råder det brist på arbetskraft inom flera viktiga yrken. Invandring är inte en förlustaffär för Sverige, den är en nödvändighet för vår framtida välfärd och konkurrenskraft.
Sveriges välstånd och välfärd har inte byggts av människor med en viss bakgrund. Det har byggts av alla de människor som har arbetat och bidragit till vårt samhälle. Under efterkrigstiden kom människor från andra länder till Sverige och blev en viktig del av den arbetskraft som byggde det moderna Sverige.
Det är inte invandringen som är orsaken till de problem vi ser idag. Problemen finns i ett rättssystem som inte fungerar som det ska och i en integration som under lång tid inte har fått de resurser och förutsättningar som krävs. Lösningen på misslyckad integration är inte mindre invandring. Lösningen är en integrationspolitik som faktiskt fungerar och ger människor möjlighet att lära sig språket, arbeta, försörja sig och bli en del av samhället utan att behöva ge upp vilka de är.
För i Sverige kan du vara svensk oavsett vilken religion du tror på, vilken etnicitet du har eller vem du älskar. Sverige är en sekulär stat, inte en kristen nation. Att vara svensk handlar inte om att passa in i en mall som någon annan har bestämt. I det Sverige jag vill leva i ska människor kunna vara en del av vårt gemensamma samhälle och samtidigt ha friheten att vara sig själva.
Jag vill också arbeta för ett Sverige som rakryggat står upp för folkrätten och människors rätt att själva bestämma över sin framtid. Vi ska stå upp för människor som drabbas av illegala blockader, ockupation och ekonomiska påtryckningar, oavsett vem som står bakom dem.
Länder som Palestina och Kuba ska inte isoleras och deras befolkningar straffas för att andra stater vill tvinga dem i en viss politisk riktning. Sverige ska handla med dem, ha ett utbyte med dem och bidra till att människor får förutsättningar att försörja sig själva och välja sin egen väg.
Lika kraftfullt som Sverige står upp för folkrätten och internationellt samarbete måste vi fördöma dem som bryter mot dessa principer. Sverige ska heller aldrig bidra till att krig förs och människor dödas genom svenska vapensystem. Regelverket för svensk vapenexport missbrukas idag och måste skärpas så att ett förbud verkligen är ett förbud. Vapenexport till krigförande stater måste stoppas och i förlängningen vill jag se ett fullständigt förbud mot svensk vapenexport.
Jag tror inte heller att privata vinstintressen ska styra samhällskritiska tjänster och funktioner. När möjligheten att göra vinst ställs mot samhällets behov kommer vinstintresset alltid att påverka besluten.
Jag vill därför stoppa vinsterna i välfärden och på sikt ta bort privata vinstdrivande aktörer från de flesta samhällskritiska områden. Skattepengar som är avsedda för vård och utbildning ska gå till patienter och elever, inte till aktieägarnas vinster.
Samma problem ser vi i vår infrastruktur. Sverige är en stor elexportör och vårt grundläggande problem är inte att vi saknar el. I stället för att lägga hundratals miljarder på ny kärnkraft vill jag att staten återtar kontrollen över vår grundläggande energiinfrastruktur. Vi ska investera i att återta kontrollen över elnät och elproduktion. Det är så vi långsiktigt kan garantera svenska hushåll och företag en trygg elförsörjning till rimliga priser. Inte genom att utländska bolag med svenska skattepengar bygger ny elproduktion här och sedan exporterar den till sina hemmamarknader för att subventionera den samtidigt som svenskarna betalar både genom skattsedeln och orimligt höga avgifter.
Samma princip måste gälla vår digitala infrastruktur. Sverige har gjort sig alldeles för beroende av ett fåtal utländska Big Tech-bolag för funktioner som hela vårt samhälle är beroende av. Det är ett beroende som vi aktivt måste arbeta för att bryta.
Sverige behöver statligt kontrollerade, säkra alternativ för samhällskritiska digitala tjänster och en långsiktig plan för att vi ska kunna fortsätta bedriva vår verksamhet även utan tillgång till de stora amerikanska teknikbolagens tjänster. Det gäller allt från betalningssystem och elektronisk kommunikation till operativsystem, molntjänster och den mjukvara som används av våra myndigheter och offentliga verksamheter.
Ett modernt samhälle kan inte vara suveränt om andra länders privata företag i praktiken kontrollerar den digitala infrastruktur som samhället är beroende av. Vår information ska hanteras säkert och Sverige måste ha kontroll över de system som krävs för att vårt samhälle ska fungera.
Till sist måste vi prata om demokratin. Allt fler politiska beslut fattas långt från medborgarnas insyn samtidigt som gränsen mellan politiska och privata ekonomiska intressen blir allt otydligare.
Vi måste tillbaka till ett samhälle där medborgarna har verklig rätt till insyn och där våra folkvaldas beslut kan granskas. Svenska skattepengar ska användas där de gör mest nytta för samhället och vi måste kunna se hur pengarna används och vilka intressen som ligger bakom de beslut som fattas. Sekretess får aldrig användas för att dölja dåliga affärer, slöseri eller korruption.
Att företräda folket ska inte vara en möjlighet att bli rik. Därför vill jag binda riksdagsledamöternas arvoden till den svenska medelinkomsten och statsrådens ersättning till två gånger medelinkomsten. Reglerna kring jäv måste också skärpas och omfatta en bredare krets av närstående. Det är nödvändigt för att återupprätta förtroendet för riksdag och regering.
För mig är detta modern vänsterpolitik. Det handlar inte om att hålla fast vid gamla lösningar för sakens skull. Det handlar om att se de problem vi faktiskt har framför oss och våga förändra det som inte fungerar. Om fred framför krig, människor framför vinst och demokrati framför maktkoncentration.
Här kan du läsa några artiklar som Leonard skrivit:
Politikerna måste svara för bristande insyn och skenande kostnader